Spyboda

Rolig sexhumor

november 14, 2009 · Kommentera

Det finns få saker som är så allmängiltiga som just sex. Alla har ju det (mer eller mindre). Därtill dras sex fortfarande med vissa tabun, även om hur pass tabubelagt ämnet är naturligtvis varierar från grupp till grupp.

Därför är sex naturligtvis oerhört tacksamt att skämta om. I synnerhet ståuppkomiker nyttjar sexet som rolighetsstoff, dessutom ofta i sådan omfattning att man undrar om det inte finns något roligt kvar att berätta om förutom osedliga onanivanor och avgrundspinsamma sexdebuthistorier.

Jag har väl inget problem med sexskämt egentligen. Problemet är dock att de ofta är så genuint ofyndiga.

Men det är klart, det finns ju undantag. Här nedan berättar amerikanske ståupparen Louis CK om en tjej han träffade när han var tjugo, en servitris med inte så lite speciella önskemål angående just sex:

→ Lämna en kommentarKategorier: Clownobduktioner

På knädjup vid Blekingska

november 9, 2009 · Kommentera

Ibland är det inte utan att jag blir lite kär i de personer vars texter jag gör respons på i och med skrivkursen.

Smaka på de här helt fantastiska formuleringarna, lika härligt naivistiskt bitterljuva som en riktigt bra indiepoplåt:

Stella hade slutat gråta. Hon knaprade piller som tar bort all gråt och allt ledset i hjärtat. [...] Ibland slog ensamheten ner som blixtar i Stella, men då skyndade hon sig att svälja ett piller som gjorde allt mjukt och rött och vaggade henne till sömns. Hon drömde om gröna ängar, regnbågar och floder av hallonsaft och vaknade varje morgon med ett leende på läpparna.  Sedan käkade hon macka efter macka i sängen framför sin datavän och sin tevevän.

(det känns lite sådär att publicera det någon annan har skrivit här, men eftersom det bara är ett kort stycke och ingen avsändare är utskriven så hoppas jag att det ska vara okay)

→ Lämna en kommentarKategorier: (O)ljud · Litterärt

Ny musik?

november 6, 2009 · Kommentera

I dessa nollnoll-list-tider kan det vara skönt att påminna sig om att musik faktiskt var mycket bättre förr.

Vilken tur då att jag har gjort en Spotify-spellista som tjänar just det syftet.

Det är lite svängigare grejer än vad jag normalt sett lyssnar på, så om du ska ha en fest ikväll kan den här playlisten nog fungera alldeles utmärkt utifall du vill fylla lokalen med en del dansant garage rock, power pop, punk och northen soul. I alla fall innan promillen går i taket och det blir huggsexa bland gästerna att DJ:a fram gräsliga 90-talsdancehits.

→ Lämna en kommentarKategorier: (O)ljud

Som genom ett trollslag

november 4, 2009 · Kommentera

Skrivkurs: Moment 3 – I sagans tjänst

Ni ska skriva en text som på något sätt reflekterar sagotemat:

- Det kan vara en modern berättelse som använder sig av sagans uppbyggnad (sensmoral, uppfostrande, förklarande).

- Det kan vara en berättelse där ni stoppat in sagoelement (småfolk, skogsrå, magiska grytor mm).

- Ni kan hitta på en alldeles ny ”urban legend” (och sen sprider vi den …).

- En påhittad sägen om en ”modern” person.

- Bevisa att skrock är sanning, egentligen …

Ja, nu var det ju väldigt länge sen jag läste fantasy men…

***

Solen stod ännu över horisonten och spred ljus över skogen. Snart skulle det börja skymma. Även om Kelvar inte fruktade någon man, hade han alltid funnit skogsmörkret obehagligt. När natten föll på förvandlades den annars så inbjudande skogen med dess höga träd och mjuka, mossbeklädda marker som genom ett trollslag till något ondskefullt, hemvist åt troll, skogsrån och en mängd andra ondskefulla varelser man allra helst inte nämnde vid namn. Inte för att han var en särskilt skrockfull person, men mörkret fick en att se saker. Det kunde bedra både öga och förstånd.

”Vad grubblar du över?” frågade Lan honom och petade med en pinne i den stora brasan. Den fräste till och spred glöd omkring sig.

”Ingenting”, sade Kelvar.

Lan nickade bara, tog sedan fram sin pilbåge och började inspektera strängen. Han var en mycket skicklig skytt trots sin unga ålder. Under skyttetävlingarna som hölls i samband med byns årliga festligheter var han alltid bland de tre bästa, men ingen annan av de andra skyttarna hade varit fullt så dugliga skyttar i hans ålder, och många ansåg att han om några år, förutsatt att han fortsatte utvecklas, skulle ta platsen som byns främste.

En stark ändring i vindriktningen gjorde att röken från elden slog upp i Kelvars ansikte. Det stack till i ögonen och näsan fylldes med intensiv röklukt. Han tog upp armen för att skydda sig och drog undan huvudet, hostade till. Vinden vände igen, och röken blåste istället på Golaf. Han betraktade Kelvar med en fundersam min genom röken, samtidigt som han strök sig långsamt i sitt ymniga, ljusgråa skägg.

”Det är uppenbart att något tynger ditt sinne broder.”

Kelvar suckade. ”Vi har vandrat många mil idag och det börjar kännas i både kropp och huvud. Jag är orolig för att somna till under vakten.”

”På så vis”, sade Golaf, och sträckte sig ner och började leta bland sin packning. ”Då vet jag precis vad du behöver. Jag fick ett mycket starkt te av en vandrare en gång som tack för att jag gav honom mat och tak över huvudet en synnerligen mörk och regning kväll. Han hade införskaffat det i sina långa resor österut och lovade mig att det var starkt nog att hålla sinnet skärpt natten igenom och därtill ge kroppen förnyad energi. Det har hållit mig vaken otaliga nätter då jag har suttit djupt försjunken i mina skriverier.”

Golaf var utan tvekan byns klokaste man. Förutom att vara en mycket skicklig skrivare var han även väl bevandrad inom läkekonsten, och han kunde dessutom ett par enklare besvärjelser. För någon timme sedan hade han gått runt lägret och lågt yttrat väl invanda fraser. När Kelvar och Lan hade frågat vad han höll på med hade Golaf förklarat att han satte upp ett alarmsystem som skulle varna honom om något levande närmade sig. Hans mantel och långa, svarta rock fladdrade i vinden när han reste sig upp och därefter tog sig med mödosamma, långsamma steg bort till den tunga packningen som låg borta vid hästarna. Han återvände snart med en liten tekittel som han fyllde med vatten och hängde upp över elden.

Det var nu fem dagar sedan de hade lämnat sina hem för att ta upp jakten på de två tjuvar som hade bestulit byns värdshus. Kelvar, Lan och Golaf hade anmält sig som frivilliga att försöka jaga ifatt dem, men gjorde det inte helt av osjälviska skäl, utan byrådet hade även utfäst en ansenlig belöning till de som fångade tjuvarna och förde dem tillbaka till byn. Pengar som skulle komma väl till pass för att fylla på förråden med mat och förnödenheter inför den annalkande vintern, som förutspåddes bli särskilt kall och svår.

Golaf ryckte till när det började tjuta om kitteln. Sömndrucket mumlade han något, Kelvar kunde inte riktigt höra alla ord.

”Förlåt, vad sa du?”

Golaf höjde rösten. ”Jo, jag sa att du kanske kunde ordna teet själv? Jag är så ruskigt trött ser du, och jag tror bestämt att jag ska försöka att sova litet.”

”Självfallet Golaf. Jag skulle ha gjort i ordning det själv med en gång, men jag var rädd för att du skulle bli ond om du trodde att jag erbjöd mig att göra det. Jag vet vad du anser om-”

Golaf sträckte upp en hand, och tystade därmed Kelvar. ”Jag är alldeles för gammal för att bry mig om sårad stolthet. Men tack för din omtanke.”

Golaf gick fram till Kelvar och överlämnade med sina långa, utmärglade fingrar en grön tygpåse, som var hopknuten med ett litet mörkbrunt läderband. ”Kom ihåg Kelvar, att teet är väldigt potent. En liten mängd räcker för att hålla dig vaken ikväll.”

”Tack så mycket Golaf”, sade Kelvar och tog emot påsen. ”Du är alltför vänlig.”

”Det är så lite så”, sade Golaf. ”Men om herrarna ursäktar, så ska jag ta och bege mig mot sängen.”

Lan och Kelvar önskade Golaf en god natt. Kort därefter hördes den gamle mannens högljudda snarkningar inifrån tältet.

”Vad han snarkar”, sade Lan.

”Ja”, instämde Kelvar, och tog fram en mässingskopp som han fyllde med hett vatten från kitteln. Sedan hällde han i en liten mängd te. Han drack av det nästan med en gång, och kände sig genast piggare.

Kelvar och Lan småpratade ett tag. Om hur de hade det hemma, hur familjen mådde, hur stor skörden varit och tror du att den här vintern kommer bli så svår som alla säger?

Därnäst satt de bara en stund, och såg djupt in i brasan utan att prata med varandra. Lan gnolade på en visa, medan Kelvar drack upp Golafs te.

Kelvar bröt till slut tystnaden: ”Det har visst mörknat på ordentligt nu.”

”Förvisso.” Lan drog en djup suck. ”Jag hoppas verkligen vi får fatt på de där banditerna imorgon.”

”Då är vi två.”

”Jag kan ta första passet om du inte orkar”, erbjöd sig Lan.

”Tack unge man men det behövs inte. Jag känner redan hur Golafs te har fått effekt, gå och lägg dig du så väcker jag dig sen om några timmar när det är din tur.”

”Om du säger det så. Då går jag och knyter mig då. God natt!”

”God natt unge man, sov gott.”

Snart snarkade Golaf och Lan i samstämmig kör.

I och med solens flykt hade temperaturen sjunkit, och Kelvar drog en filt över axlarna och kurade ihop sig över brasan för att hålla värmen. Han lade ett par extra vedträd på elden, och märkte hur en tunn, slöjaktig dimma började resa sig från marken runt elden. Det var en molnig kväll så han skulle inte kunna dra någon nytta av månljuset, den enda ljuskälla han hade att förlita sig på var eldens svaga sken. Han såg sig omkring. Träden och buskarna i gläntans utkant syntes inte mer än som mörka skuggfigurer; han insåg att hans hörsel, som visserligen var utmärkt, skulle vara hans enda hjälpmedel i kväll. Men inga ljud fanns förutom vindens loja vinande bland träden.

Plötsligt hörde han ljudet av plåt som skramlade till bakom honom.

Men innan han hann reagera tryckte någon sin handflata hårt mot hans mun så att hans skrik inte blev till mer än gurglande i halsen, ljuset från stål blixtrade till i eldskenet, och i samma ögonblick som han insåg att han just tagit sitt sista andetag slog en mur av kraft emot honom och skickade hans kropp likt ett höstlov i storm rakt över halva lägret.

Omtöcknad reste han sig upp, drog instinktivt sitt svärd. Utanför tältet stod Golaf med huvudet nedsänkt, ögonen slutna och händer utsträckta mot hans håll och muttrade besvärjelser. Kelvar såg sig omkring. Var hade förövaren tagit vägen? Då såg han en skuggfigur som närmade sig Golaf bakifrån.

”Bakom dig! ” skrek Kelvar åt Golaf.

Ljudet av kött som blir penetrerat, följt av ett skrik. Skuggfiguren ramlade ihop tjutandes, med en pil i sidan. Lan satt i tältöppningen på huk, och lade an en ny pil på strängen.

Den skjutna tjuvens jämrande upphörde. Lan gick fram och knuffade till honom med sin stövel.

”Död”, konstaterade han.

”Men var tog den andra vägen?”, frågade Kelvar.

”Mina färdigheter är inte vad de brukade är jag rädd”, urskuldade Golaf sig. ”Jag försökte snärja honom men han undkom mig, och nu känner jag dessvärre inte av hans närvaro längre. Han är förmodligen redan långt borta vid det här laget. Vi får ta upp jakten imorgon, det är ändå för mörkt för att spåra-”

Det började åska, ett öronbedövande muller, följt av ett väldigt ylande. Chockerade såg de på varandra.

 

 

En ylande gitarrslinga ekar i skogen. Någon hörs sjunga:

Where is my mind? Where is my mind?-

”Men Jonas din fucking retard. Hur jävla svårt kan det vara att komma ihåg att stänga av mobilen om du nu prompt måste ha den med dig?”

En skuggfigur kommer in från skogen.

”Ja shit förlåt jag glömde…”

Tjuven med pilen i sidan reser på sig.

”Och du Jakob, du fuskar när vi kör sten sax påse om vem som ska vinna duellen!”

”Vadå fuskar?”
”Ja idén är att man gör det på tre, inte fyra eller fem eller sjuttioelva.”
”Jonas, alltså allvarligt, ska du vara med och lajva får du för fan ta det seriöst!”

”Ta det chill jag sa ju att jag var ledsen.”

”Skitsamma. Vi tar och åker hem nu, det här suger…-”

Då, som i ett trollslag, uppstod ett ljus. Perfekt klotformat, svävande, skarpt vitt, hänger det övernaturligt tyngdlöst och helt blixtstilla just ovanför markytan, inte mer än ett par meter från gruppen, precis i gläntans utkant. Det lyser klart och starkt och obestridligt, som en fallen stjärna.

Förutom vindens vinande i trätopparna är det knäpptyst. De stirrar på det, men ingen vågar yttra ett ord.

Plötsligt rör ljuset på sig.

Några skriker.

Alla springer.

”In i bilen för i helvete!”

Ljudet av en motor som vägrar starta.

”Men kör kör kör då för fan!”

Ljuset närmar sig, följs av skräckslagna ögon i en mörk bil.

”Kom igen starta då, snälla snälla starta nu.”

Bilen går igång. Backar med en rivstart.

På säkert avstånd säger en av dem till föraren: ”Seriöst, vad fan var det där?”

”Det skiter jag fullständigt i. Jag vill bara så långt bort från det som möjligt.”

Alla i bilen instämmer. Ordentligt skärrade säger de inte ett ord, utan nickar bara i tystnad.

Bilen kör via stigen ut på stora vägen, och sen: långt, långt bort därifrån.

→ Lämna en kommentarKategorier: Litterärt

Som genom ett trollslag – Prolog

november 4, 2009 · 3 kommentarer

Gotland är mycket, men en sak är den lika får- som fårskalletäta ön definitivt inte:
Särskilt spännande om man är tonåring.

Visst, på sommaren är åtminstone öns största stad Visby en sprudlande plats, till bristningsgränsen fylld med tyska turister, sönderstressade barnfamiljer från Stockholm och pepparksbruna trust fund-idioter, också nästan uteslutande från den kongliga hufvudstaden.

Men resten av året är platsen i det närmaste en spökstad. En likvärdig kontrastering vore att jämföra antalet människor i en fullsatt fotbollsarena precis vid matchstart med hur många som har stannar kvar tre timmar efter matchslut. Stå still tillräckligt länge på Kung Magnus-väg och du kommer oundvikligen bli träffad av en sån där halmboll man ser i gamla western-filmer, jag lovar.

Och som du säkert begriper så fanns det under årens nio övriga månader inte direkt ett överväldigande utbud av aktiviteter för en understimulerad tonårsgotlänning att delta i.

Vissa startade band. Vissa höll på med sina bilar.
Men vi som varken var särskilt musikaliska eller intresserade av sänkta karosser eller trimmade motorer fick finna andra metoder för att hålla oss sysselsatta.

På sätt och vis var den här stimulansbristen säkert nyttig, då den tvingade oss att bli uppfinningsrika. Problemet var bara vår kreativitet inte sällan gick hand i hand med rent hisnande tonårsidioti.

Tristess, påhittighet och ungdomlig dårskap i den mest oheliga av allianser gav bland annat upphov till något som vi kallade för ”folkölsrugby”.

En övning som kort och gott gick ut på att man köpte ett sexpack folle, tog sig till Almedalen eller någon annan gräsfläck, plockade fram en full femticentilitare och började använda den som en rugbyboll.

Briljant, eller hur?

Hela poängen var att burken förr eller senare, efter en missad passning till exempel, skulle träffa en asfaltsfläck och därmed gå sönder. Tryckskillnaden(?) gjorde att öl sprutade åt alla håll och kanter och burken snurrade runt som ett fyllo i en barnkarusell. Därefter riktade man antingen strålen mot sin mun eller sina medspelare.

Nåja. En annan aktivitet, som har varit populär bland gotlänningar i decennier, är att på kvällen sätta sig i en bil, åka ungefär tre mil norr om Visby ut till Martebomyr och speja efter ett mystiskt ljus.

Jag har aldrig sett Marteboljuset, trots att jag och några polare var där ute ett antal gånger. Men det finns ganska många som påstår sig ha sett det, inklusive en del av mina vänner.

Det spelade dock oftast ingen roll att man inte fick se något ljus. Att bara sitta där mitt ute i en mörk bil omringad av skräckinjagande skog, förfallna spökhus med gapande fönster och dimmig myrmark var läskigt nog, särskilt när man är med ett gäng grabbar som gör allt för att skrämma upp varandra.

En låt jag kommer ihåg att vi spelade ofta var Pixies klassiska indierockrysare ”Where is my mind?”. Antagligen var det den läskigaste låten vi kände till (eller åtminstone som någon råkade hade på skiva).

Idag hade jag nog istället rekommenderat lite esoterisk 80-talsdrömpop - eller ett sjysst album med monotont, oljudsdrönande svart metal, för att verkligen bli ett med naturen och alla dess oräkneliga hemskheter.

→ 3 kommentarerKategorier: (O)ljud · Jag

Landsväg

november 3, 2009 · 1 kommentar

Ibland drabbas man obönhörligen av viss hemlängtan.

→ 1 kommentarKategorier: (O)ljud · Jag

Punkmåndag

oktober 26, 2009 · Kommentera

Vi kör en klassiker idag:

→ Lämna en kommentarKategorier: (O)ljud

Uppsatsblogg

oktober 25, 2009 · 2 kommentarer

Har slängt ihop en uppsatsblogg. Den behandlar min C-uppsats i filmvetenskap, en genrestudie av svensk science fiction på film och tv döpt till ”Rymdinvasion i Sverige.”

Kanske intresserar någon.

→ 2 kommentarerKategorier: Uncategorized

Söndag

oktober 25, 2009 · Kommentera

Jag har nu på en tid – hvarföre vet jag ej – förlorat all min munterhet,
öfvergifvit alla mina vanliga öfningar och, i sanning, så
eländigt står det till med mitt lynne, att denna präktiga
byggnad, jorden, tyckes mig vara en ofruktbar bergsudde,
denna herrliga thronhimmel, luften, ser ni, detta mäktiga,
sväfvande firmament, detta majestätiska tak inlagt med gyldene
eldar, o, det förekommer mig icke annorlunda, än som
det vore en otäck, förpestad samling af dunster. Hvilket
mästerstycke är icke menniskan! huru ädel i förnuft! huru
oändlig i förmögenheter! i gestalt och rörelse huru uttrycksfull,
huru beundransvärd! i handling huru lik en engel! i
tanke huru lik en Gud! verldens prydnad! urbilden af alla
kreatur! – Och likväl, i mina ögon, hvad är all denna
stoftets quintessens? Mannen gör mig ingen fröjd, och qvinnan
ej heller, [qvinnan ej heller]

→ Lämna en kommentarKategorier: Filmiskt · Jag · Litterärt

Lemmings

oktober 22, 2009 · Kommentera

Fjalllammel_545px_TorL

I måndags,  klockan 12:53, mottog jag det här sms:et från Orienteringstanten:

Fjällämmel på tv nu.

Taget ur sitt sammanhang är det naturligtvis helt befängt att min mor skulle sms:a mig om något random djur som råkas visa på teve kring lunchtid.

Men det hon så fyndigt hänvisar till är mitt förra inlägg om barndomstrauman. Som liten var jag nämligen väldigt rädd för en bild på en fjällämmel i någon av böckerna därhemma (har jag hört).

Och kanske var det den här rädslan, eller fobin eller vad man nu ska kalla det för, som så småningom skulle ligga bakom min oerhörda fascination för ”Lemmings”, det klassiska datorspelet där man ska lotsa ett suicidalt lämmeltåg i säkerhet genom att beordra pixellämlarna att gräva, bygga trappor, hoppa fallskärm, och spränga sig själva genom en tvådimensionell hinderbana.

Ämnet lämmeltåg — och då framför allt kontroversen kring dess existens — har hur som helst aldrig slutat att fascinera mig:

→ Lämna en kommentarKategorier: Dumburkeri · Jag