Skrivkurs: Moment 3 – I sagans tjänst
Ni ska skriva en text som på något sätt reflekterar sagotemat:
- Det kan vara en modern berättelse som använder sig av sagans uppbyggnad (sensmoral, uppfostrande, förklarande).
- Det kan vara en berättelse där ni stoppat in sagoelement (småfolk, skogsrå, magiska grytor mm).
- Ni kan hitta på en alldeles ny ”urban legend” (och sen sprider vi den …).
- En påhittad sägen om en ”modern” person.
- Bevisa att skrock är sanning, egentligen …
Ja, nu var det ju väldigt länge sen jag läste fantasy men…
***
Solen stod ännu över horisonten och spred ljus över skogen. Snart skulle det börja skymma. Även om Kelvar inte fruktade någon man, hade han alltid funnit skogsmörkret obehagligt. När natten föll på förvandlades den annars så inbjudande skogen med dess höga träd och mjuka, mossbeklädda marker som genom ett trollslag till något ondskefullt, hemvist åt troll, skogsrån och en mängd andra ondskefulla varelser man allra helst inte nämnde vid namn. Inte för att han var en särskilt skrockfull person, men mörkret fick en att se saker. Det kunde bedra både öga och förstånd.
”Vad grubblar du över?” frågade Lan honom och petade med en pinne i den stora brasan. Den fräste till och spred glöd omkring sig.
”Ingenting”, sade Kelvar.
Lan nickade bara, tog sedan fram sin pilbåge och började inspektera strängen. Han var en mycket skicklig skytt trots sin unga ålder. Under skyttetävlingarna som hölls i samband med byns årliga festligheter var han alltid bland de tre bästa, men ingen annan av de andra skyttarna hade varit fullt så dugliga skyttar i hans ålder, och många ansåg att han om några år, förutsatt att han fortsatte utvecklas, skulle ta platsen som byns främste.
En stark ändring i vindriktningen gjorde att röken från elden slog upp i Kelvars ansikte. Det stack till i ögonen och näsan fylldes med intensiv röklukt. Han tog upp armen för att skydda sig och drog undan huvudet, hostade till. Vinden vände igen, och röken blåste istället på Golaf. Han betraktade Kelvar med en fundersam min genom röken, samtidigt som han strök sig långsamt i sitt ymniga, ljusgråa skägg.
”Det är uppenbart att något tynger ditt sinne broder.”
Kelvar suckade. ”Vi har vandrat många mil idag och det börjar kännas i både kropp och huvud. Jag är orolig för att somna till under vakten.”
”På så vis”, sade Golaf, och sträckte sig ner och började leta bland sin packning. ”Då vet jag precis vad du behöver. Jag fick ett mycket starkt te av en vandrare en gång som tack för att jag gav honom mat och tak över huvudet en synnerligen mörk och regning kväll. Han hade införskaffat det i sina långa resor österut och lovade mig att det var starkt nog att hålla sinnet skärpt natten igenom och därtill ge kroppen förnyad energi. Det har hållit mig vaken otaliga nätter då jag har suttit djupt försjunken i mina skriverier.”
Golaf var utan tvekan byns klokaste man. Förutom att vara en mycket skicklig skrivare var han även väl bevandrad inom läkekonsten, och han kunde dessutom ett par enklare besvärjelser. För någon timme sedan hade han gått runt lägret och lågt yttrat väl invanda fraser. När Kelvar och Lan hade frågat vad han höll på med hade Golaf förklarat att han satte upp ett alarmsystem som skulle varna honom om något levande närmade sig. Hans mantel och långa, svarta rock fladdrade i vinden när han reste sig upp och därefter tog sig med mödosamma, långsamma steg bort till den tunga packningen som låg borta vid hästarna. Han återvände snart med en liten tekittel som han fyllde med vatten och hängde upp över elden.
Det var nu fem dagar sedan de hade lämnat sina hem för att ta upp jakten på de två tjuvar som hade bestulit byns värdshus. Kelvar, Lan och Golaf hade anmält sig som frivilliga att försöka jaga ifatt dem, men gjorde det inte helt av osjälviska skäl, utan byrådet hade även utfäst en ansenlig belöning till de som fångade tjuvarna och förde dem tillbaka till byn. Pengar som skulle komma väl till pass för att fylla på förråden med mat och förnödenheter inför den annalkande vintern, som förutspåddes bli särskilt kall och svår.
Golaf ryckte till när det började tjuta om kitteln. Sömndrucket mumlade han något, Kelvar kunde inte riktigt höra alla ord.
”Förlåt, vad sa du?”
Golaf höjde rösten. ”Jo, jag sa att du kanske kunde ordna teet själv? Jag är så ruskigt trött ser du, och jag tror bestämt att jag ska försöka att sova litet.”
”Självfallet Golaf. Jag skulle ha gjort i ordning det själv med en gång, men jag var rädd för att du skulle bli ond om du trodde att jag erbjöd mig att göra det. Jag vet vad du anser om-”
Golaf sträckte upp en hand, och tystade därmed Kelvar. ”Jag är alldeles för gammal för att bry mig om sårad stolthet. Men tack för din omtanke.”
Golaf gick fram till Kelvar och överlämnade med sina långa, utmärglade fingrar en grön tygpåse, som var hopknuten med ett litet mörkbrunt läderband. ”Kom ihåg Kelvar, att teet är väldigt potent. En liten mängd räcker för att hålla dig vaken ikväll.”
”Tack så mycket Golaf”, sade Kelvar och tog emot påsen. ”Du är alltför vänlig.”
”Det är så lite så”, sade Golaf. ”Men om herrarna ursäktar, så ska jag ta och bege mig mot sängen.”
Lan och Kelvar önskade Golaf en god natt. Kort därefter hördes den gamle mannens högljudda snarkningar inifrån tältet.
”Vad han snarkar”, sade Lan.
”Ja”, instämde Kelvar, och tog fram en mässingskopp som han fyllde med hett vatten från kitteln. Sedan hällde han i en liten mängd te. Han drack av det nästan med en gång, och kände sig genast piggare.
Kelvar och Lan småpratade ett tag. Om hur de hade det hemma, hur familjen mådde, hur stor skörden varit och tror du att den här vintern kommer bli så svår som alla säger?
Därnäst satt de bara en stund, och såg djupt in i brasan utan att prata med varandra. Lan gnolade på en visa, medan Kelvar drack upp Golafs te.
Kelvar bröt till slut tystnaden: ”Det har visst mörknat på ordentligt nu.”
”Förvisso.” Lan drog en djup suck. ”Jag hoppas verkligen vi får fatt på de där banditerna imorgon.”
”Då är vi två.”
”Jag kan ta första passet om du inte orkar”, erbjöd sig Lan.
”Tack unge man men det behövs inte. Jag känner redan hur Golafs te har fått effekt, gå och lägg dig du så väcker jag dig sen om några timmar när det är din tur.”
”Om du säger det så. Då går jag och knyter mig då. God natt!”
”God natt unge man, sov gott.”
Snart snarkade Golaf och Lan i samstämmig kör.
I och med solens flykt hade temperaturen sjunkit, och Kelvar drog en filt över axlarna och kurade ihop sig över brasan för att hålla värmen. Han lade ett par extra vedträd på elden, och märkte hur en tunn, slöjaktig dimma började resa sig från marken runt elden. Det var en molnig kväll så han skulle inte kunna dra någon nytta av månljuset, den enda ljuskälla han hade att förlita sig på var eldens svaga sken. Han såg sig omkring. Träden och buskarna i gläntans utkant syntes inte mer än som mörka skuggfigurer; han insåg att hans hörsel, som visserligen var utmärkt, skulle vara hans enda hjälpmedel i kväll. Men inga ljud fanns förutom vindens loja vinande bland träden.
Plötsligt hörde han ljudet av plåt som skramlade till bakom honom.
Men innan han hann reagera tryckte någon sin handflata hårt mot hans mun så att hans skrik inte blev till mer än gurglande i halsen, ljuset från stål blixtrade till i eldskenet, och i samma ögonblick som han insåg att han just tagit sitt sista andetag slog en mur av kraft emot honom och skickade hans kropp likt ett höstlov i storm rakt över halva lägret.
Omtöcknad reste han sig upp, drog instinktivt sitt svärd. Utanför tältet stod Golaf med huvudet nedsänkt, ögonen slutna och händer utsträckta mot hans håll och muttrade besvärjelser. Kelvar såg sig omkring. Var hade förövaren tagit vägen? Då såg han en skuggfigur som närmade sig Golaf bakifrån.
”Bakom dig! ” skrek Kelvar åt Golaf.
Ljudet av kött som blir penetrerat, följt av ett skrik. Skuggfiguren ramlade ihop tjutandes, med en pil i sidan. Lan satt i tältöppningen på huk, och lade an en ny pil på strängen.
Den skjutna tjuvens jämrande upphörde. Lan gick fram och knuffade till honom med sin stövel.
”Död”, konstaterade han.
”Men var tog den andra vägen?”, frågade Kelvar.
”Mina färdigheter är inte vad de brukade är jag rädd”, urskuldade Golaf sig. ”Jag försökte snärja honom men han undkom mig, och nu känner jag dessvärre inte av hans närvaro längre. Han är förmodligen redan långt borta vid det här laget. Vi får ta upp jakten imorgon, det är ändå för mörkt för att spåra-”
Det började åska, ett öronbedövande muller, följt av ett väldigt ylande. Chockerade såg de på varandra.
En ylande gitarrslinga ekar i skogen. Någon hörs sjunga:
Where is my mind? Where is my mind?-
”Men Jonas din fucking retard. Hur jävla svårt kan det vara att komma ihåg att stänga av mobilen om du nu prompt måste ha den med dig?”
En skuggfigur kommer in från skogen.
”Ja shit förlåt jag glömde…”
Tjuven med pilen i sidan reser på sig.
”Och du Jakob, du fuskar när vi kör sten sax påse om vem som ska vinna duellen!”
”Vadå fuskar?”
”Ja idén är att man gör det på tre, inte fyra eller fem eller sjuttioelva.”
”Jonas, alltså allvarligt, ska du vara med och lajva får du för fan ta det seriöst!”
”Ta det chill jag sa ju att jag var ledsen.”
”Skitsamma. Vi tar och åker hem nu, det här suger…-”
Då, som i ett trollslag, uppstod ett ljus. Perfekt klotformat, svävande, skarpt vitt, hänger det övernaturligt tyngdlöst och helt blixtstilla just ovanför markytan, inte mer än ett par meter från gruppen, precis i gläntans utkant. Det lyser klart och starkt och obestridligt, som en fallen stjärna.
Förutom vindens vinande i trätopparna är det knäpptyst. De stirrar på det, men ingen vågar yttra ett ord.
Plötsligt rör ljuset på sig.
Några skriker.
Alla springer.
”In i bilen för i helvete!”
Ljudet av en motor som vägrar starta.
”Men kör kör kör då för fan!”
Ljuset närmar sig, följs av skräckslagna ögon i en mörk bil.
”Kom igen starta då, snälla snälla starta nu.”
Bilen går igång. Backar med en rivstart.
På säkert avstånd säger en av dem till föraren: ”Seriöst, vad fan var det där?”
”Det skiter jag fullständigt i. Jag vill bara så långt bort från det som möjligt.”
Alla i bilen instämmer. Ordentligt skärrade säger de inte ett ord, utan nickar bara i tystnad.
Bilen kör via stigen ut på stora vägen, och sen: långt, långt bort därifrån.
Twingly