Elektronisk musiks största hippie heter Ricardo Villalobos. Den snart 40-årige chilenaren är långhårig, har musikalisk bakgrund som bongospelare och är helt besatt av att få elektronisk musik att låta så organisk som möjligt.
Electronic music is a sound expression that is very limited compared to acoustic music. Compared to a recording of sound and space, sound of a room, the sound of nature, the sound of a trumpet or a cello or whatever. The whole frequency, the spectrum is more developed, much nicer and touches you more than electronic music. Electronic music in itself only has a chance to survive if it is going to have a marriage with acoustic music. Sound design came to an end two three years ago with the last record of Autechre. You see that all the companies at the moment who were doing incredible synthesizers before are now selling piano sounds and trumpet programs and string programs. So sound design came to an end and now the acoustic thing has become more important. This all has to do with the approach of trying to put something organic inside electronic music and make it danceable but in an organic way. So the rhythms are a little bit lost some times but the groove has to be absolutely the groove.
Det känns därtill passande att de technoklubbar som Villalobos spelar på är det närmaste Woodstock man kan komma idag, med sin publiks ohämmade hedonism, fria sexualitet och gemensamma aversion mot tröjor (och i vissa extrema fall även byxor).
Innan Villalobos började göra episka remixar runt 20-minutersträcket så producerade han briljant minimal techno och microhouse. Som på genombrottsskivan Alcahofa, vilket är spanska och betyder kronärtskocka. Titeln alluderar enligt Villalobos själv dels på hur han alltid försöker att äta hälsosamt, dels ska det ge viss vägledning till hur albumet bör konsumeras, för precis som en kronärtskocka så måste man skala bort lager på lager tills man når det bästa – själva hjärtat.
”Dexter” är näst sista spåret på Alcahofa och enligt mig nollnolltalets allra bästa låt. Det är nio minuter kolossalt melankolisk minimal techno, men trots det blir låten aldrig utdragen eller tjatig, och den lyckas dessutom med konststycket att vara omedelbart igenkännbar. Och även om Villalobos i diverse intervjuer snackar mycket om de ljudmässiga fördelarna med ett organiskt sound är nog en annan, ”flummigare” fördel att musiken tjänar på att inte vara så stenhårt programmatiskt upplagd, att det finns små, små förskjutningar i trummönster, basgångar och samples som gör att resultatet känns mer levande, och inte bara likt själlös programkod som exekverats och itererat fram en technolåt.
Alcachofa är elektronisk musiks motsvarighet till Bringing It All Back Home och ”Dexter” är dess ”Mr Tambourine man” – hälften elektroniskt, hälften akustiskt, och det blir inte mer känsligt och nerstrippat och (ja va fan, varför inte) äkta än så här.
