Främlingsfientlighet att skratta åt

Att det finns gott om rasistiska idioter i världen förvånar väl ingen. Men att de även håller till i Sverige var tydligen en nyhet.

Åtminstone av mina Facebook- och Twitter-flöden att döma, som de senaste dagarna har översvämmats av arga och sorgsna kommentarer kring alltings jävlighet.

Men hav förtröstan, det finns nämligen ett sätt att återigen sprida kärlek, tolerans, förståelse och indignerade statusuppdateringar om atmosfäriska förändringar.

För som alltid när det gäller hemska, traumatiska företeelser – som barnporr, massmord, rövcancer och Jimmie Åkessons löjliga, empatibefriade ursäkt till ansikte – är den bästa medicinen en rejäl dos osmaklig humor.

Och, precis som vanligt, frestas man att säga, överträffar verkligheten allt annat:

Återigen ny blogg

Känner ett behov av att blogga mer fokuserat, och jag har därför startat bloggen Loop Duplicate My Heart, som bara ska handla om datorspel i olika former. Det kommer bli en sorts ständigt pågående uppgörelse med mitt tjugoåriga förhållande till mediumet, med analyser av likväl gamla som nya kärleksaffärer. Och passande nog kommer även min magisteruppstas i filmvetenskap handla om datorspel.

Först ut: Kings Quest VI

Stort tack till alla som läst och kommenterat här! Vill ni fortsättningsvis följa vad jag har för trams för mig och kanske få något sjysst musiktips då och då kan ni spana in min twitter.

Senare

Ica Kvantum-boys

Tidigare idag var jag på väg in på ICA då min väg blockerades av fyra stycken högstadiebarn, tre killar och en tjej, som hängde lojt vid ingången med moddade Crescent-cyklar och turbulenta frisyrer och såg allmänt tuffa ut.  Alla andra gick räddhågset runt till den andra ingången men jag bestämde mig i ett tidigt skede för att jag hellre skulle sparka undan någons framhjul eller smalben än att gå ens en millimeter extra på grund av dessa snorisar.

Långa, intensiva blickar riktades mot mig när jag närmade mig dem. Tjejen tuggade naturligtvis tuggummi. Killen i mitten, gruppens förmodade alfahane, flyttade sig precis i sista stund så att jag kom in genom dörröppningen.

”Nu hade du tur”, sa han, med en menande blick.

”Skit ner di”, sa jag  på gotländska och gick vidare in i affären som om jag just uttalat den mest lysande comebacken någonsin.

200+ välanvända högskolepoäng, right there.

Lördag

Drar ofta upp rullgardinen men drar lika ofta ner den igen. Det känns lite som om jag har vaknat i en katastrofroman som börjar Det här året kom det ingen vår, ingen sommar, ingen höst. Vintern vägrade ta slut, och jag funderade starkt på att dränka mig själv i en snödriva. Eller nåt.

Pantha du Princes nya växer. Mitt initiala intryck var nog i överkant negativt, då den inte innehåller riktigt lika kristallklart skimrande och harmonisk poptechno som på hans förra skiva, This Bliss, Men efter några genomlyssningar av Black Noise har jag verkligen börjat uppskatta den nya, skitigare och mer uppkäftiga ljudbilden. Definitivt ett av årets mer intressanta skivsläpp.

Med ett huvud som en jävla apelsin

Världens just nu roligaste komiker är utan tvekan Karl Pilkington, mest känd för att göra vansinnigt populära podcasts tillsammans med Ricky Gervais och Stephen Merchant, och för att ha begåvats med, som Gervais uttrycker det, ”a head like a fucking orange”.

Karl är en vardagsfilosof av rang med diverse mer eller mindre skogstokiga teorier om allt mellan himmel och jord, och är enligt egen utsago helt omedveten om varför folk tycker att han är så himla rolig.

I trions nya podcastserie, ”The Ricky Gervais Guide To…” (att Ricky Gervais fortfarande är det stora varumärket rådet det inga tvivel om), avhandlar de olika tunga ämnen som exempelvis konst, filosofi, naturhistoria, och vad framtiden kan tänkas ha sitt sköte. Precis som i den förra podcasten består mycket av humorn i Karls totala oförmåga till abstrakt tänkande, där metaforer alltid tolkas helt bokstavligt, och teoretiska koncept blir reducerade till pragmatiska analyser ur Karls eget liv, alternativt de insekter han observerar om dagarna. Varpå Ricky Gervais gapskrattar och i falsett skriker åt Karl vilken jävla idiot han är (vilket alltid triggar åtminstone mina spegelneuroner). Och så Stephen Merchant som ständigt skjuter in till ytan uppmuntrande småord som ”right”, ”sure”, och ”of course” med oöverträffat torr sarkasm, lika typiskt brittisk som Harrington-jackor och sommmarmysiga mord bland Earl Grey-drickande lantisar i pittoreska stenhus.

Men det roliga återfinns också i Karls förmåga att med perfekt komisk tajmning leverera fullständigt oväntade repliker. Som vid ett tillfälle när Gervais och Merchant diskuterar vad de skulle göra om de visste att världen inom kort var på väg att gå under, och frågar Karl vad han skulle göra, varpå han svarar: ”I’ve always wanted to kick a duck up the arse.”

Mycket handlar som sagt fortfarande om vilken idiot Karl är. Ricky och Stephen mobbar honom som vanligt för hans vanvettiga teorier, och i varje avsnitts inledning presenterar Ricky sig själv och Stephen som universitetsutbildade och framgångsrika skribenter, och Karl blott som en obildad idiot. Men för någon som har följt Pilkington genom åren är det inte utan att jag känner att han faktiskt har blivit aningen smartare, eller åtminstone mer påläst, och jag ertappar ofta mig själv med att hålla med honom istället för de andra två, vars ständiga försök att få Karl att säga hysteriska saker över tid har blivit alltmer genomskinligt och tröttsamt. Bäst är det nästan alltid istället när diskussionen känns mer uppriktig, som om de faktiskt försöker lära Karl någonting – vilket naturligtvis alltid misslyckas med kolossalt underhållande resultat.

Karls intellektuella utveckling innebär dock bara att han har gått från en mental ålder på åtta till tio år, för, tro mig, det råder inga som helst tvivel om att den här killens komiska genialitet ligger i hans psykiska och sociala handikapp, en brist på mentala barriärer där ingen personlig anekdot är för personlig, och i hur han liksom sprutar ur sig alla de tankegångar som alla då och då tänker men oftast har vett nog att hålla för sig själva, eftersom andra människor annars skulle tro att man var spritt språngande galen, och antagligen på väg till affären för att diskutera Palme-mordet med lite random folk och sedan ha kinky sex med mejeriavdelningen.

Den första podcasten, ”The Ricky Gervais Show” , har blivit animerad och börjat sändas på HBO. Det är högst oklart vad animationen i själva verket bidrar med rent humormässigt, med det är väl kul att podcasten når en större publik, antar jag.

Se även ”Satisfied Fool”, Karls eget program från 2007 där han åker omkring och frågar diverse smarta personer om de anser att deras intelligens har gjort dem till lyckligare människor.

Det sista avsnittet av ”The Ricky Gervais Guide To…” släpps snart och kan införskaffas via exempelvis iTunes.

Spyboda väljer… I

Top 5 låtar som innehåller ordet ”dark”

5. Blind Willie Johnson ”Dark Was The Night, Cold Was The Ground”

4. Percy Sledge ”The Dark End of the Street”

3. Burial ”Near Dark”

2. Brian Eno ”In Dark Trees”

1. The Cramps ”Sunglasses After Dark”

Grooveshark-spellista

#1 Villalobos ”Dexter”

Elektronisk musiks största hippie heter Ricardo Villalobos. Den snart 40-årige chilenaren är långhårig, har musikalisk bakgrund som bongospelare och är helt besatt av att få elektronisk musik att låta så organisk som möjligt.

Electronic music is a sound expression that is very limited compared to acoustic music. Compared to a recording of sound and space, sound of a room, the sound of nature, the sound of a trumpet or a cello or whatever. The whole frequency, the spectrum is more developed, much nicer and touches you more than electronic music. Electronic music in itself only has a chance to survive if it is going to have a marriage with acoustic music. Sound design came to an end two three years ago with the last record of Autechre. You see that all the companies at the moment who were doing incredible synthesizers before are now selling piano sounds and trumpet programs and string programs. So sound design came to an end and now the acoustic thing has become more important. This all has to do with the approach of trying to put something organic inside electronic music and make it danceable but in an organic way. So the rhythms are a little bit lost some times but the groove has to be absolutely the groove.

Det känns därtill passande att de technoklubbar som Villalobos spelar på är det närmaste Woodstock man kan komma idag, med sin publiks ohämmade hedonism, fria sexualitet och gemensamma aversion mot tröjor (och i vissa extrema fall även byxor).

Innan Villalobos började göra episka remixar runt 20-minutersträcket så producerade han briljant minimal techno och microhouse.  Som på genombrottsskivan Alcahofa, vilket är spanska och betyder kronärtskocka. Titeln alluderar enligt Villalobos själv dels på hur han alltid försöker att äta hälsosamt, dels ska det ge viss vägledning till hur albumet bör konsumeras, för precis som en kronärtskocka så måste man skala bort lager på lager tills man når det bästa – själva hjärtat.

”Dexter” är näst sista spåret på Alcahofa och enligt mig nollnolltalets allra bästa låt. Det är nio minuter kolossalt melankolisk minimal techno, men trots det blir låten aldrig utdragen eller tjatig, och den lyckas dessutom med konststycket att vara omedelbart igenkännbar. Och även om Villalobos i diverse intervjuer snackar mycket om de ljudmässiga fördelarna med ett organiskt sound är nog en annan, ”flummigare” fördel att musiken tjänar på att inte vara så stenhårt programmatiskt upplagd, att det finns små, små förskjutningar i trummönster, basgångar och samples som gör att resultatet känns mer levande, och inte bara likt själlös programkod som exekverats och itererat fram en technolåt.

Alcachofa är elektronisk musiks motsvarighet till Bringing It All Back Home och ”Dexter” är dess ”Mr Tambourine man” – hälften elektroniskt, hälften akustiskt, och det blir inte mer känsligt och nerstrippat och (ja va fan, varför inte) äkta än så här.